monaspringer

Jag dedikerar det här inlägget till dig kroppen!
Jag är så hemskt ledsen för vad jag har gjort mot dig. Men du måste förlåta mig, jag har ju alltid försökt!
Jag vet att mina begär kommit i första rummet, alldeles för många gånger, vilket nu har resulterat i så många kilo extra som du måste släpa runt på. Och att jag lovat dig flera gånger att vi ska ta oss ur det här! Mest har det varit tomma löften, för vi sitter här... 2 månader innan vårt 24e år... stor och otymplig. Men vi ska förändra det!
Att inga fler plagg från plusavdelningen ska få befinna sig på dig. 
Jag vet att jag har skadat dig, både medvetet och omedvetet. Men det har varit omgivningens fel, och min självkänsla gav mig inga val. Och jag var ung och dum.
Jag vet att kärlekssorg har fått gått ut över dig, och självömkan över att inte ha en frisk mamma. 

Men jag har alltid, alltid älskat dig, kära kropp.

Nu har vi mycket att jobba med. Vi har blivit kära i body pump, och det märker vi redan på armar och ben. Jag dricker i mig proteindryck så musklerna ska växa. I sommar ska vi lyfta gamlingar igen, och kanske springa runt och leka med barn! Då måste vi vara stark!
Vi ska lida tillsammans nu. Vi ska få veta hur livmoderhalsen mår och hantera det. Vi ska träna flera gånger i veckan! Springa, lyfta, dansa! Vi ska klara det här!

Jag är så ledsen för att jag gjort det här mot dig, och jag ska göra allt i min makt för att du ska må så bra som möjligt från och med nu. För vi har mycket att klara av i framtiden. Många skolår kvar, och den stress det innebär. Kanske bära några barn i magen och sen på höften. 
Vi ska bli gamla och när vi väl ska dö, så ska det inte vara av nån fetmasjukdom, utan av ett långt och uttjänat liv. Det förtjänar du, och jag.

 

Vi är en god bit på väg!