monaspringer

Idag var ju dagen D.
Tänk att ett datum kan ge en kalla kårar. Så dåligt som jag sov inatt. Så blixtrande jag somnade i bilen på vägen hem.

Jag kom in tio i tolv. Tre minuter i fem kom en narkossköterska in och hämtade mig.
Där satt jag i fem timmar, i en tunn morgonrock och knähöga strumpor och tossor. Kallt var det.

Jag trodde jag aldrig skulle få komma in på operation, och till råga på allt så börjar de skicka hem folk för de helt enkelt inte hann med alla. Stackars människor som fastat och förberett sig för operation och måste åka hem. Men stackars läkare som försöker göra så mycket av det lilla. 

Men tillslut fick jag komma in, och på 30 minuter var det färdigt. Jag grät på operationsbordet, och sköterskan strök mig pannan. Jag älskar sånt. Jag älskar att känna mig som ett barn, för mer än det känner jag mig inte just där och då. Och jag kände, trots lokalbedövning, en massa smärta, och de gjorde verkligen allt för att det skulle bli överkomligt för mig. Det var jag så glad för. Bra att just ni blev narkossköterskor. 

Jag är också så glad över att jag har en så fin sambo som följer med och trots att han inte kunde vara med mig på hela dagen så kändes det så tryggt och bra att veta att han var i närheten, som hjälper mig på med bilbältet och cyklar ut och köper godis till mig. Och min pappa sen! min fina pappa som skjutsar och får offra en hel arbetsdag för att det drog ut på tiden. För mig. Älskade pappa, du är så himla bäst och fin! Jag är så tacksam!

 

Nu är dagen D över och nu följer några veckor med lite smärta kanske, kanske lite blod. Och om några veckor får jag ett provsvar. Jag hoppas det är ett bra provsvar. Hoppas det ni med snälla. Be för att alla cellförändringar är borttagna och att det var milda cellförändringar.