monaspringer

Missförstå mig rätt nu.
Jag respekterar människor som försöker få barn utan framgång men kanske lyckas alldeles tillslut och då har man kanske nått 35-40 års-åldern. Men att medvetet skaffa barn efter 40 är ärligt ärligt skitego!
Jo, jag menar vad jag säger. Du är superduperego!

Jag ska berätta varför.

Min Mamma var 40, pappa 41, när jag kom. 
Jag är idag 23 (inte så jäkla gammal) och pappa och mamma är 64 och 65.

Saker som har påverkat mig som dotter till "gamla" föräldrar.

Det var lite obekvämt med en mamma som var äldre än alla andra mammor i skolan. Jag brydde mig inte så mycket då, var naiv, men jag kan tänka mig att mamma kanske själv kunde tycka det. Och i efterhand tänker jag på att det var obekvämt. Mina klasskompisar trodde min farfar var min pappa bara för att de antog att Monas föräldrar är såå gamla.

Oaktiva föräldrar, det har ju inte med ålderdom att göra, men de hade verkligen Noll krav på mig. Jag hade velat haft meeer krav som jag tror en yngre, mer aktiv förälder kanske har. Känns som mina föräldrar var sådär ålderdomligt förnöjda över tillvaron. Resultat, jag blev fet och kravlös själv... haha!

 

Dock kommer jag till det viktigaste nu.

Min pappa fyllde 60 samma år som jag fyllde 18. 

Jag har under hela min ungdom haft en psykisk oro över hur länge jag kommer få ha kvar mina föräldrar. Jag börjar nästan gråta bara jag skriver det nu. 
Jag har ju en sjuk mamma som inte varit så delaktig av min tonårsperiod, men som jag ändå inte vill förlora. Och pappa, ja han är ju klippan i mitt liv. Jag hade en period mellan 18-20 årsåldern som jag fick hjärtklappning varje gång mobilen ringde för jag trodde att det var sorgebud. Det låter ju helt sjukt, men det har faktiskt att göra med deras ålder. Okej att föräldrar kan bli sjuka om de var yngre, för det är ju så. Men jag tror inte jag hade haft samma oro om de varit 10-15 år yngre, det hade kanske kommit senare i mitt liv istället, men det är ju faktiskt helt okej. nu pratar vi ju om en tonåring!

 

Det har hjälpt otroligt mycket att bo i ljusdal och kunna träffa dom närsomhelst. Men nu till mitt senaste psykiska besvär. 
Jag vill att mina barn ska hinna vara med sin morfar och mormor.

Jag känner mig stressad över detta! Kan ni fatta! Jag är stressad över att mina barn inte ska hinna träffa sina morföräldrar! Och jag har ju inga barn än!

Nu måste jag gå och äta frukost, men ja, där har ni några av mina anledningar att tycka att det är skitego att skaffa barn sent! Ni snuvar barnen på tid med sina föräldrar!